Om att tygla sitt humör

Ytterligare ett möte väntade och hon samlade snabbt ihop protokollpärmen, anteckningsblocket och mobilen. Ytterligare ett möte som förmodligen inte skulle leda någonstans. Det nya organisationsutvecklingsprojektet, som egentligen inte var nytt längre, hade gått i stå; hindren var för många och motståndet på företaget för stort. Teambuildningen hade inte hjälpt, trots dagar av samarbetsövningar och lekar för att "svetsa ihop gänget" och hon hade vid det här laget mer eller mindre utvecklat allergi mot blädderblock, post-itlappar, äggklockor och brain-storming. Den outtalade förväntningen från ledningens sida att som anställd alltid vara okritiskt positiv och öppen för organisationsförändringar tröttade henne vissa dagar till utmattningens gräns. Andra dagar var hon fly förbannad.

Nu tog hon den grå korridoren med lätta steg. Äntligen kände hon att hon skulle våga, äntligen skulle hon ta steget. Sockerdrickakänslan i benen spred sig till resten av kroppen. Tårarna brände bakom ögonlocken av en lycka som blandades med svindel.

Just när hon kliver in i konferensrummet bubblar skrattet upp inombords. Ett skratt som skvallrar om frihet. Hon ser de andras allvarliga ansikten och stoppar i sista sekund attacken.

- Man vill ju inte verka helt galen, tänker hon och slår sig ner på sin plats med en lagom bekymrad blick.